|
Tack alla generösa och kunniga museimedarbetare för vårmötet i Karlstad! Hög på samtal och föreläsningar lämnar jag Värmland och tar med mig känslan av en framgångsrik – men pressad bransch, fylld till brädden av framtida potential och möjligheter.
För trots att våra anslag inte räknas upp när kostnaderna stiger och ekonomierna därmed urholkas, så kan jag inte vara annat än optimist efter alla inspirerande möten och samtal med välutbildade, kompetenta och målinriktade människor som väljer att engagera sig i den alltmer professionaliserade museivärlden.
En sak vi ofta pratade om, både på scen och i vimlet, var allmänhetens höga förtroende för museerna. Att höra att vetskapen om detta också sjunkit in på Kulturdepartementet var glädjande. Statssekreterare Karin Svanborg Sjövall invigningstalade och lyfte hur museerna är sverigebäst i grenen allmänhetens förtroende och pekade ut just förtroende som demokratins viktigaste valuta.
Att slå vakt om det förtroendet samt befästa och ytterligare utveckla positionen som angelägen mötesplats för alla, menar jag är den viktigaste uppgiften för museerna under 2020-talet.
SOM-institutets publikation om museernas förtroende är naturligtvis fantastisk läsning, men finns det smolk i segerpokalen? I tabelltexterna framgår en stor skillnad i förtroende för museer mellan de som definierar sig som ”Klart till vänster” och ”Klart till höger” på den politiska skalan. Kan vi läsa ut en antydan till politisering av museerna här?
I de polariseringarnas tidevarv vi lever i är det svårt att se logiken i kulturkriget. Det som brukade skilja vänster och höger var skattefrågor och fördelningspolitik, nu är det andra logiker som råder.
Att museer skulle bli ytterligare en byggsten i det kulturkrig som konstrueras vore oerhört olyckligt, för museerna själva och för våra omgivande samhällen. Sally Yerkovich som leder ICOMs internationella arbete med nya etiska riktlinjer presenterade sitt arbete under dag 2 och föreslår ”a museums first responsibility is to society” som portalparagraf.
För de av oss som är skattefinansierade så är styrdokumenten den heliga skrift. Där framgår varför skattebetalarna finansierar oss och vad vi ska leverera på i form av exempelvis historisk fördjupning i våra kunskapsfält, kulturmiljövård, skolpedagogik med mera. Men kanske kan vi göra mer än så för att uppfylla vårt ansvar mot samhället. På vilket sätt och i vilken roll kan vi ta på oss det ansvaret och göra mest nytta och i vilka frågor ska vi engagera oss?
Jag tror att Magnus Hjort, generaldirektör på Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) besvarade den frågan genom sin blotta närvaro på vårmötet. Han talade i Karlstad om hur demokratier går under. Det är inte längre i revolter och kupper som på 1900-talet, utan genom gradvisa förskjutningar där valda ledare med befolkningens tysta medgivande förflyttar länder från att vara demokratier till att bli autokratier.
Om det är det museernas uppgift att verka för att medborgare i Sverige engagerar sig som motkrafter till en liknande förflyttning i det här landet måste varje museum och museiledning själv svara på, men vi kan konstatera att regeringsformen och grundlagens skrivningar om att ”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden” ger oss både rättigheter och skyldigheter att agera för att försvara demokratin.
Det intressanta då blir på vilket sätt och i vilka roller ett sådant arbete kan ske på museerna. Som jag ser det finns följande roller vi kan ta:
Som aktivist och provokatör kan museet vara med och skapa positiv förändring. Rollen har framgångsrikt använts för att bland annat lyfta och stärka utsatta gruppers positioner. På vårmötet visade India Divers från Museums Association i Storbritannien hur denna position är framgångsrik och markerade att ”museums are not neutral.” I förhållande till demokrati är den positionen omöjlig att ifrågasätta.
Rollen som konservativ, som bevarare av rådande ordning, ligger nära det museala som bevarar byggnader, föremål och arkiv. Rollen som expert är för museerna given. Med samlingar, forskning och kunskap är vi experter i våra fält i exempelvis konst, teknik, historia och naturvetenskap.
Men möjligtvis kan alla dessa roller kombineras i en samhällsroll som i brist på bättre termer skulle kunna kallas moderator. Då skulle vi kunna landa i en museiroll som vi de senaste åren famlat efter.
På vårmötets inledningsanförande 2021 beskrev FNs tidigare vice ordförande Jan Eliasson ”ett andra mandat” som museerna håller på att erövra. Han talade om museerna som katalysatorer för samtal i brännande, svåra och därmed angelägna ämnen. I museivärlden har vi beskrivit detta som att vi är arenor och mötesplatser för svåra samtal mellan människor som tycker olika. Kan det etiketteras som en slags samhällets moderator?
Museilagen understödjer en sådan position då den lyfter allsidighet och fri åsiktsbildning. Vi museer fokuserar ofta ensidigt på att politikerna ska hålla armlängds avstånd till oss, men lagen markerar lika hårt att museerna ska vara allsidiga och verka för fri åsiktsbildning. Om vi låter oss påverkas politiskt, från vilket håll det än må vara, är vi alltså två som bryter mot lagen, politikern som påverkar och museet som låter sig bli påverkat.
En god moderator håller ögonen på att enskilda inlägg i debatten gynnar det stora samtalet. På så vis kan vi se att alla roller är viktiga, provokatören behövs lika mycket i det goda samtalet som den konservativa. En grundläggande förutsättning är dock att alla som kommer till tals delar målet om att fortsätta att bygga det demokratiska samhället. Den som saboterar det samtalet ska inte ges plats i debatten eller på museet.
/Niklas Cserhalmi, ordförande Sveriges Museer
|
