Är det nåt du särskilt minns från förberedelsen inför insatsen?
- Ja, vi sitter i hörsalen på P2 i Hässleholm och en av officerarna håller upp en liksäck. Han säger att alla kommer att komma hem, men kanske några i en sådan här. Vi unga soldater fick oss en rejäl tankeställare, och vi förstod att det här inte skulle bli en vanlig FN-insats. Det blev vi också varse när vi förstod att det inte sparades på något materiel, utan allt var oerhört välplanerat. Översten Ulf Henricsson och andra officerare upprepade flera gånger att det här var ett farligt uppdrag.
Funderade du någonsin på att backa ur?
- Nej, jag har inte ångrat en sekund att jag åkte. Det handlade både om själva äventyret och inställningen hos alla på kompaniet – nu åker vi ner och löser den här uppgiften. Man kan också ha i åtanke att 1993 var det kris på arbetsmarknaden i Sverige, och det här var ju ett jobb.
Det hände ju en hel del i Bosnien vid den här tiden, såväl svåra stridigheter som stort mänskligt lidande med övergrepp osv. Kände du dig rädd någon gång?
- Oja, svarar Stig-Inge på sin karakteristiska skånska dialekt.
- Jag är inte troende, men det var flera tillfällen då jag ändå tackade han där uppe för att jag klarade mig. Mest rädd var jag när jag blev skadad av en pansarvärnsrobot i Ribnica. När de lastade in mig i helikoptern, så skulle jag stänga dörren och insåg då att den vara så tunn – bara aluminium. Vi skulle ju vara ett lätt mål när helikoptern steg uppåt. Jag har funderat mycket över den här händelsen, och inser att allt var så organiserat – alla gjorde sina uppgifter och Medevac fungerade. Det vi tränar i det militära, det fungerar i verkligheten.
Vad hände när du kom hem till Sverige och landade in i vardagen?
Stig-Inges entusiasm svalnar något, och man märker att det här inte är det bästa delen i hans berättelse.
- Jag kände mig ensam och ej behövd. Människor runtomkring ställde mest dumma frågor, och jag ville heller inte prata om insatsen. Jag lade helt enkelt locket på, och det fick vara så i 15-20 års tid. Efter det började tankarna på vad jag varit med om så småningom komma tillbaka. (Stig-Inge är ju inte ensam om detta, utan det är många veteraner både i Sverige och internationellt som vittnar om att det kan ta väldigt många år innan tankar och känslor kommet tillbaka, och därmed ibland också fördröjda psykiska reaktioner eller till och med PTSD. Redaktörens anmärkning.)
Det var vid den här tiden som Stig-Inge började engagera sig. Han har bland annat samlat in medel till en minnessten som nu placerats utanför campen i Vares. Det är många veteraner som skänkt pengar och även Sveriges Veteranförbund har bidragit. Borgmästaren i Vares har skänkt marken stenen står på till de svenska veteranerna, och en kvinna pysslar om den, klipper gräs och planterar blommor, samt skickar foton till Sverige. Stig-Inge berättar så fint om känslan när de åkte ner till Bosnien med stenen.
- Det blev liksom ett avslut, men också början på något nytt. Det ger mig sinnesfrid när det gäller campen, och jag gläds över att stenen besökts av veteraner från bland annat Sverige, Holland, Österrike, Frankrike och Storbritannien.
Hur firar du Veterandagen den 29 maj?
- Målet är att jag ska ta mig till Stockholm för att ta emot min jetong. Jag ser också fram emot att möta fina vänner från insatserna. Jag har också hört att man dagen till ära har ordnat en PBV 302:a och målat den vit, precis som de vi hade i Bosnien. Efter veterandagen ska den placeras på muséet Arsenalen. Jag uppskattar verkligen allt som hänt på veteranområdet de sista 5-10 åren med Veterancentrum, veterankort, allmän flaggdag osv. Veterankortet har jag till exempel haft god nytta av när jag var i USA. I en affär erhöll jag hela 25% rabatt när jag visade upp kortet. Viktigast med kortet är nog ändå att det är som en bekräftelse på den insats man gjort.
Det märks att insatserna påverkat Stig-Inge på många sätt, men som han säger, utan dem hade han inte sett på livet på det sätt han idag gör. Vi tackar för en fin pratstund med en engagerad individ med omsorg för sina veterankamrater.
|